Bilder härifrån

För lite mer än tre månader sedan befann jag mig tillsammans med Michaela och Mathilda på en ganska sunkig restaurang. Vi beställde varsin kebabtallrik. Michaela betalade åt mig.
Jag gick mot bordet, som låg lite avlägset från resten av de övriga borden. Jag satte mig ner och tog min första tugga. Allt kändes lönlöst. Michaela och Mathilda gjorde mig sällskap. Vi åt. Under den största tystnaden jag någonsin varit med om. Plötsligt brast jag i tårar och maten i min mun blev äcklig och kompakt. Jag hörde hur Michaela också började snyfta.
Natten som gått gick mitt hjärta i kras. Tusen söndriga småbitar som kunde liknas vid glasskärvor när ett glas ramlat i marken. Natten jag ser tillbaka med obehag. Natten jag grät så mycket att jag skakade. Det var den natten jag skrek ut all smärta. Ja, den värsta natten i mitt snart 17åriga liv.
Plötsligt ringde min telefon. På displayen stod det Bror. Jag svarade med ett ganska så tråkigt och känslokallt "Mm, hej". I andra sidan luren hörde jag min brors röst. Min fina bror. Han lät ledsen. Jag hörde hans medlidande, "Jag har hört vad som har hänt Kajsa. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga... Fan vad trist alltså" fortsatte han. Jag var tyst. Allt var helt fucked up inom mig. Jag visste varken in eller ut. Totalt förstörd. Förkrossad. "Du Kajsa..." sa han sedan "...Jag älskar dig". Jag blev stum. Knäpptyst men ändå otroligt varm inom mig "Jag älskar dig också" sa jag. I ögonvrån såg jag hur Michaela och Mathilda reagerade. Vi lade på. Och plötsligt låg jag ner och grät. Mer än någonsin. Michaela och Mathilda gjorde detsamma. Jag insåg i den stunden hur mycket min bror betyder för mig, och vad jag betyder för honom.
Jag tror det kallas syskonkärlek.