Mina skor klämmer på vristen. Klockan är 14:39 och jag sitter fortfarande kvar i den halvsunkiga kontorsstolen i mitt rum på skolan, trots att jag slutade vid 09.00. Jag vet egentligen inte varför. Kanske är det för att fjärilarna i magen kommer femdubblas om jag kliver innanför dörren hemma. Jag blir myndig imorgon. Jag minns i januari, när min bästa kompis Julia fyllde 18. Min avund gick inte att beskrivas i ord. Ni vet den känslan när man längtar så jävla mycket efter något, men vet att det dröjer äckligt länge innan man är där. Den känslan låg och gnodde i magen. Fan tänkte jag. Fan, varför jag? I november. Sist i gänget. I somras var det ännu värre. När folk, en efter en, drog ut och dansade så att fötterna värkte i den ljumna sommarvärmen. Då var det förjävla hemskt att veta att jag får följa med om exakt 4 månaderna. Den väntan - outhärdlig. Men nu är jag här. Imorgon är det min tur. Folk säger att det inte är någon big deal att fylla 18. Släng er i väggen, det är det.

Morgondagen kommer bli helt fantastisk. Jag känner det ända ut i tåspetsarna. Jag får kramas med Mathilda som varit i London, med Lise, Sara och Sofia som varit i Australien/Nya Zeeland, Emmy och Malin som jag inte träffat på en vecka, trots att det känns som en evighet. Vi ska dansa till tonerna av Armand Mirpour på luxe och ha det så jävla jävla bra.